Olidligt spännande!

Nu på morgonen innan jag åkte till jobbet var jag förbi hos han som ska ordna till min vagn. Det är inte lite som jag vill ha gjort heller:
- Sänka golvet för att få lite mer sparklåda.
- Höja sitsen för att komma upp lite och gärna kunna se över hästen.
- Bygga en ram för sits, armstöd och ryggstöd.
- Fler öglor på skacklar, räta ut dem lite för att det ska bli lite mer plats för Harsk då de är lite trånga nu. Ögla längst ut för att få en för mig säkrare fastsättning.

Eftersom jag inte har någon ritning med färdiga mått kommer byggnationen ta lite längre tid och han hade lite mycket just nu. Han räknar också att det skulle ta honom ungefär två arbetsdagar att göra allt så helt billigt blir det inte. Har inte så många alternativ om jag inte köper en helt ny för många tusen. Dessutom har jag ju nu chansen att få lite som jag vill!

Nu vet jag inte hur jag ska tänka, kommer vara utan vagn minst en månad och dessutom när jag får tillbaka den måste jag fixa sitsen. Kanske är vagnen klar lagom till vi åker utomlands. När vi kommer hem är det bara två veckor kvar till den tänkta debuten i Övik. Det känns helt plötsligt inte realistiskt och det gör mig lite besviken faktiskt.

Isolerad vattentunna

Äntligen hemma igen! Borta bra men hemma bäst. Undrar bara hur jag kunde vara så dum och tro att jag skulle uppskatta att jobba hela helgen... Efter att ha varit "inlåst" i en liten 3:a med svärföräldrarna i några dagar kändes det otroligt skönt att få komma hem och bege sig till stallet i några timmar. Dessutom var mannen kvar i Sthlm och passade därför på att äta middag, i stallet, med Emma och Matilda. Sedan lite stalltjänst där Matilda körde lite westernstyle på Gucci: 

Gillar framförallt kombinationen med western och blingbling...

Sedan tog vi ut Harsken och körde lite. Det var fruktansvärt kallt ute, nästan -20. Harsk gick som vanligt bra och lagom vinglig. Vi vågade oss dock på att trava helt själva och behöver inte säga annat kanske än att det gick bra? Men sedan har Harsk en rätt knäpp matte som låter honom utsättas för än det ena och än det andra. I min vagn så sitter man inte så bra. Så min fot domnade bort. När jag skulle kliva ur var jag tvungen hoppa ner - vilket Harsk INTE uppskattade. Han lättade lite bak och måttade en spark men rörde sig inte ur fläcken och det var ju tur för mig. Jaja. Förhoppningsvis så bryr han sig inte nästa gång jag hoppar ur vagnen! Vagnen har ju nu skickat in för ombyggnad, SPÄNNANDE!

Och här kommer lite bilder på konstrueringen av min vattentunna, som efter utvärdering fungerar alldeles utmärkt trots temperaturer under -15. Kommentarer till bilderna kommer senare. 

Nu är det jul!

Sitter precis på flyget på väg till Stockholm för att fira jul med svärfamiljen. Känns också helt skumt att kunna surfa när man flyger, men något duger iaf Norwegian till.

Helgen har varit extremt intensiv med tidspress, stress och höga ljudnivåer. Ser framemot att få ta det lite lugnt nu några dagar och äta skinka i mängder!

Den färdiga tunnan nergrävd i cementringen men en massa isolerande snö runt.

I går konstruerade jag och pappa en isolerad vattenbalja till Harsken. Om det blir en lyckad konstruktion lägger jag upp lite bilder på arbetsgången senare under veckan. Den hade klarat natten väldigt bra, ska bli intressant att höra hur det går idag. Under -15 är lite av ett eldprov!

Sist men inte minst, god jul till er alla som läser detta!

Trav!

Ikväll var det dags för ett ridpass igen. Det kändes bra, Harsk var lugn och stabil i boxen, inte så mycket stök. Tog ut honom på banan och longerade lite först. Han visade inga tendenser till bus, så jag satt upp.

Det märks rätt tydligt att han inte har samma självförtroende i ridning som tex tömkörning. Han söker mycket stöd och är rätt vinglig men börjar bli mer avslappnad. Idag var målet att vi skulle trava lite. Har inte riktigt bestämt hur jag ska göra med röstkommandon, vad som känns bäst.Om jag ska skilja på rid- och körkommandon eller inte. Men eftersom han just nu känns rätt bekväm med "s" för trav började vi med det. Så utan pådriv från backen tränade vi övergångar idag. De första var lite svåra men sedan fattade han galoppen (hahaha) och travade riktigt fint med iaf lite bjudning framåt. Ett tag gick det så fort att jag blev typ rädd. Fast enligt Emma var det ungefär arbetstrav...

Är så nöjd med min bamse! Och snart får vi köpa en kortare sadelgjord!

En dag i sorgens tecken

Jag tycker det känns lite kusligt faktiskt. De senaste veckorna har jag hört talas om alldeles för många hästar som har haft kolik. Harsk var lite risig i förra veckan, men igårkväll drabbade det vårt stall på riktigt. Tyvärr med en riktigt tråkig utgång - avlivning. Finaste Kingen blev under natten jättedålig och trots digra veterinärinsatser gick han inte att rädda. Tarmvred.

På sätt och vis får vi väl skylla oss själva, men jag tycker trots allt att det är ytterst beklämmande att närmaste veterinärklinik (för oss här i Umeå ) som gör buköppningar är Uppsala. Det är cirka 60 mil. Det är en helt orimlig sträcka när man har så sjuka djur. Det finns otrolig många hästar i trakterna, visst borde det löna sig att ha resurserna för att klara av buköppningar här i Umeå?

I vilket fall kändes det väldigt vemodigt att åka till stallet. Det var tomt i boxen och ute vid knuten låg hans vintertäcke lite översnöat. Jag ville inte röra det, men får kanske ta in det imorgon om ingen annan hunnit före. Ikväll har jag tänt ett litet ljus för honom och jag hoppas att han njuter ordentligt på de evigt gröna ängarna.

En slank hon hit, en slank hon dit och en slank hon ner i diket

Stalljourshelger brukar innebära många timmar i stallet för mig. Denna helg är inget undantag direkt. 

Fredag: 

Vi inledde med att rida ut. Ja ni läste rätt, rida ut. Vi var tre ekipage; Matilda och Gucci, Sofia och Kingen samt att jag hade Ida med mig, som aspirerar på medryttarplatsen, och hon gick bredvid och hade Harsk i en liten säkerhetslina och jag red. Ut på vägarna gav vi oss och styrde kosan mot Ersboda. Harsk skrittade i en rysligt tempo till en början, inte ens Gucci hade en chans att hinna med. Därför fick Harsk, trots sin orutin, gå först.

Ersboda hade mycket att spännande att erbjuda. Blinkade julgranar, skottande människor, skumma ungdomar, blinkande balkonger, bilar, folk i fönster som rörde sig. Harsk skötte sig super. Och när vi var typ halvvägs hem så tog hans arbetsminne slut. Han stannade och tänkte inte röra sig en endaste millimeter. Då fick vi ta fram Gucci så han fick "dra" Harsk framåt. Vi tog oss hem utan större bekymmer, i alla fall jag på ryggen. Ida fick stå ut med det sedvanliga beteendemönstret från Harsk när han blir trött. Buffel, bit och vingel. 

Harsk verkar ha piggat på sig, han satte tänderna i maten direkt och kändes pigg. Eftersom vi ändå var i gasen jag och Matilda, passade vi på att köra Lotus också en sväng runt Ersboda. Han fick söta små renhorn på sig så folk skrattade lite åt oss. 

En mycket trevlig kväll i stallet helt enkelt, och åkte därifrån vid tjugo i tolv...

Idag var det dags för medryttaraspirant nummer två att komma, Anna. Hon skulle rida och sist hon var här så var Harsk inte allt för snäll med henne. Ett riktigt litet monster faktiskt. Vi bestämde att hon skulle rida och att vi skulle gå en bit längs vägen. Idag mötte vi galningar till bilister, läskiga stillastående skotrar, läskiga skotrar som kör, en bro med forsande vatten under. Harsk klarade det med ro och jag var faktiskt förvånad över hur bra han skötte sig. 

När vi kom tillbaka till gården så skickade jag in Anna på ridbanan för att hon skulle få prova rida lite själv. Efter en liten stund så tyckte jag att hon kunde prova trava lite och då skulle jag ta honom på lina. Och som rubriken på detta inlägg antyder, gick inte detta helt problemfritt. Från att ha varit helt cool blev han helt plötsligt en superpigg och ystrig unghäst. När jag gav honom travkommandot så sprättade han i väg som en galning och bockade. Anna fick hålla i sig för glatta livet, men höll sig kvar. Proceduren upprepade sig ytterligare en gång men sedan gick det lugnt tillväga. När vi sedan bytte varv så var det dags igen. Han började trava, sedan körde han ner huvudet och tog fart, pep och bockade samtidigt som han tvärställde, slog bakut för att till slut slå tvärstopp. Denna gång hade Anna inte en chans utan föll i en elegant båge av honom och landade på rygg i den mjuka snön på ridbanan. Harsk vände på huvudet och kollade konstigt på Anna, verkade inte riktigt som han förstod vad som hände. Anna satt upp igen och följande varv gick bra. Tur att han är tillräckligt trygg med det mesta för att inte behöver bry sig om att det flyger människor runt omkring honom!

Så nu har Harsk bara 99 gånger kvar att slänga av någon innan han är en riktig dressyrhäst. Jag hoppas INTE han blir en riktig dressyrhäst. 

Jävla brodd!

Har precis spenderat nästan en och en halv timme för att få fast några patetiskt ynkligt små brodd till Harsks barfota boots. "So einfach geht das" up my ass! Om Harsk behöver boots till sommaren kommer han få nya, tänker inte brodda på dessa någonsin igen. Må de också hålla hela vintern. Är lite osäker på dess kvalitet.

Nu lite middag innan det blir helkväll i stallet. Ida ska komma och vi ska ut en sväng med Harsk och testa vad han är på för humör. Jag hoppas verkligen inte att han är sjuk.

2013 närmar sig - ett oturs år?

Jag vet inte riktigt, men jag har en lite dålig känsla i magen inför nästa år. 2013, -13, ska det bli ett otursår? Enligt skrock är 13 ett oturstal. Jag hoppas verkligen inte att det är så, för jag har storartade planer inför nästa år!

Först på agendan är lite körträningar med hästen i januari och februari. Efter det, den 28 februari flyger vi till dominkanska republiken! Tredje saken på agendan är att debutera i dressyrtävling med Harsken. 14 april är målet. Känns inte särskilt långt borta med tanke på hur lite vi kan just nu... Och under senare delen av vårterminen är tanken att jag ska läsa en kurs i svenska på heltid samtidigt som jag ska arbeta på heltid. Har ingen aning om hur det ska gå ihop faktiskt, men det tänker jag bekymra mig om då. Så det finns en del att oroas sig över inför 2013!

Det började spöka igår redan när min lille pålle bestämde sig för att skrämma upp sin mamma. Igår hade vi lite kalas för Emma och det innebar att vi drog iväg på en lite körtur runt Ersboda med Fajjen och Duell som "stöd". Innan vi åkte tog jag in hästarna. Eftersom Harsk brukar vara rätt glupsk plockade jag bort lite hö som han skulle få lite senare, när det skulle bli lugn och ro i stallet. Körturen var helt underbar och Fajjen var så duktig och gick lugnt och fint - trots den där jävla busschauffören valde att köra förbi oss i med "full"fart.

När vi kom tillbaka tyckte jag det såg ut som om Harsk hade ätit väldigt lite ur sitt nät men bestämde mig för att han kanske bara tckte det var lite rörigt och inte hade ro att äta (vilket iofs aldrig tidigare hänt). Så med gott samvete gick jag in till Yvonne för lite födelsedagsfika. Emma bjöd på tårta och Yvonne stod för fikabröd och kaffe. När vi surrat bort en timme gick jag ut för att natta hästarna ordentligt och då har Harsk lagt sig ner - och hönätet var helt orört. Panikkänslorna vällde upp i bröstet. Harsk äter inte! Något måste vara fel och lite stressad närmar jag mig boxdörren. tack och lov reste han sig upp självmant och mötte mig i öppningen. Jag lyssnade på magen och hörde tydliga tarmljud. Jag noterade att han hade bajsat. Lånade termometer av Linn och fastställde att han inte hade någon feber. Men han ville inte äta. Tog ut honom på en kort promenad och väl ute såg han som pigg ut. Och medan jag stod där och pratade lite med Yvonne så högg Harsk in på Yvonnes häck och tuggade i sig några pinnar. Jag började varva ner lite, det kunde inte vara så allvarligt om han stod och åt häck!

Tog in honom i stallet igen och bytte ut hösilaget mot torrhö. Det gillade han mycket bättre och började genast att äta. Jag var var runt en halvtimme och observerade honom men han såg väldigt lugn ut, åt och drack konstant. Bästa Yvonne tittade till honom precis innan hon gick och la sig och meddelade att han hade ätit en hel del, men inte allt, och sedan att han lagt sig. När jag kom dit i morse stod han på benen och hade ätit upp allt hö. Bytte ut morgonsäcken med hösilage till torrhö.

Väl i hagen så ratar Harsk torrhöet och går och äter tillsammans med Guccis hösilage. Jag är rådvill, vad kan ha orsakat denna plötsliga matstrejk? Om det var så att han inte ville ha hösilage igårkväll, men det dög bättre imorse? Jag förstår inte riktigt... Ska åka förbi där nu och se om han vill ha lunchhöet som bara är hösilage eller om jag måste byta ut det till torrhö. Ja det är svårt när djuren är sjuka, de kan ju som inte uttrycka sig med ord!

Jag längtar verkligen till den dagen som jag kan ut och köra min häst på riktigt! Till nästa vinter ska jag definitivt ha en släde. Punkt. Och då ska jag också kunna ut och galoppera i djupsnö!

Känner lugnet

(För att följande utrop ska låta så som jag tänker mig så måste du tänka på Olle i Pistvakt)

En sån dag!

Dagen började enormt tidigt för att vara lördag. Redan tjugo över sex ringde klockan för att påminna mig om att jag skulle upp och åka ut till Harsken som nattade på SURF. I gårkväll kom jag faktiskt hem rätt tidigt, typ vid 22-tiden. Då var det bara att ta hand om de små fyrbenta och sedan sussa gott.

Jag hade bestämt mig för att denna gång skulle jag minsann köra! Och när jag selat på och skulle spänna för så sa jag lite försiktigt till Yvonne, att jag hade nog nästan tänkt att jag skulle prova trava med vagn idag. Skulle det gå åt skogen så kunde han ju inte rymma någonstans i alla fall. Sagt och gjort. Jag körde honom några varv innan jag vågade ge trav-kommandot. Men jag hade inte behövt vara så orolig. Första gången jag "s-ade" honom så gjorde han ett halvt Harskpip, lättade lite bak (tack till den som uppfann slagremmen!) slängde med huvudet = alla typiska Harsktecken för bus, och sedan travade han vidare. Det blev liksom inte värre än så, och jag är mycket nöjd. Visserligen tyckte han väggarna i ridhuset var urläskiga och gick som en banan men inget bus. Det gick så bra att jag bad Yvonne koppla lös "säkerhetslinan" så jag fick köra själv. Det kan inte vara många fler gånger än tio som han faktiskt har dragit en vagn, än mindre med någon i vagnen. Så vi skrittade runt, gjorde lite volter och till slut så slappnade han av och vågade gå nära väggen också. Då avslutade vi dagen och det var en mycket nöjd Harsk och matte!

Givetvis blev vi filmade på vår egen lilla körtur, väntar med spänning på filmerna av Yvonne. Fick se ett litet smakprov och är nöjd med att Harsk faktiskt har framåtbjudning, jag tror det blir lättare då!

När vi kom hem igen blev det lite julpynt i form av granris i stallet. Hängde upp äpplen i boxen i år igen till Harsk. Jag hoppas han kommer ihåg dem från ifjol så han slipper bli lika rädd för dem som han blev då.

Nu ska jag krypa ner i soffan och njuta av vin, en ostbricka, en bra film och mysa med mannen!

Det krävdes en snöboll...

Rätt ofta testar Harsk mitt tålamod. Framförallt vid lastning och så även idag. Det han gör är att han tjurar ihop på rampen, liksom växer fast. För att få honom ur sin trans användes en snöboll. Den landade mjukt på hans runda rumpa. Han tyckte inte det var värt att stå kvar på rampen och gick in. Knashästen! Nu sussar han gott på SURF hoppas jag, imorgon är det körning som gäller.

Själv har jag laddat upp med livesändning av fyrspannskörning från världscupen i Genève. inte riktigt där ännu känns det som! Dock härlig inspiration!

Ridovan - det känns!

Ja ni, red alltså cirka 20 minuter i gårkväll i skritt och har nu typ träningsvärk i insida lår! Jösses... Det är helt horribelt oacceptabelt! Får ju skämmas. Har dock inte ridit regelbundet på flera, flera år så jag hävdar bestämt att det är därför (sedan är Harsk också rätt så bred över ryggen...). Sedan värker ryggen och det är väl mest för att det var dumt av mig att rida med tanke på att jag inte kan gå rakt fortfarande. Var bara så sugen på att rida! Vill lära mig mer och mer och mer! Och jag vill utvecklas tillsammans med min gosse. Få börja skörda frukten av mitt arbete under dessa år.

Glömde säga igår också att jag longerade honom innan. Behöver jag säga att han var bäst? Han verkar också definitivt gilla "S"-kommandot för att trava. Han fattade det på en gång när jag började med det och nu är det lättare för honom att göra rätt vad gäller skritt och trav. Det tipset får jag tacka Ylwa för. Och Harsk blir så nöjd när han gör rätt. En nöjd Harsk ger i sin tur en nöjd matte!

Det går bra nu! (iaf på hästfronten, det andra det blundar jag för)

Lycka är att få äga en häst som Harsk!

Jag älskar min häst! Han är ibland så fantastisk att jag saknar ord! Red honom ikväll, för första gången på månader. Han stod som ett ljus vid upp- och avsittning. Han var lugn och trygg under ridningen och gick på framåt med egen bjudning. Söthästen! Tempot får vi arbeta vidare med men jag behövde i alla fall inte driva i varje steg! Och för min del kändes det grymt skönt att ha Matilda som back up från marken ifall han skulle ha busat! Är så tacksam för all hjälp jag får! Har aldrig ångrat en dag att jag flyttade till stall Kurvan.

När han är såhär är han värd sin vikt i guld! Ser fram emot helgen och körträningen!

Nästa steg i ridningen blir att rida ut!:-D 

Analsäcksoperation

Det finns faktiskt saker som jag tycker är lite äckligt att publicera. Bland annat en bild på Spikes rumpa när den är full med dränage efter en operation. Stackaren har haft stora problem med analsäckarna och nu idag så var det operation!

Lämnade honom hos veterinären redan innan åtta i morse och hämtade upp honom strax efter fyra. Fick då veta att det hade varit en ytterst komplicerad operation eftersom hans analsäckar var helt trasiga! Inte undra på att han haft besvär min lille kille. Istället för att liksom ta bort en intakt analsäck fick hon ta bort körtel för körtel och hon tror att hon har fått bort allt. Det återstår ju att se. Men nu ska han i alla fall ha tratt och dränage för sårvätskan skull. Det ska tvättas och pysslas på i några dagar och på fredag ska dränagen bort. Var ju lämpligt att jag tagit ledigt den dagen för att skriva tenta också.

Min lille skunk, jag hoppas verkligen att han slipper besvären nu! Märks dock ingen skillnad på honom, att han skulle ha ont någonstans. Det är fullt ös som vanligt. Det går aldrig långsamt när det handlar om min lille spik. Tycker det är skönast att operationen är över och att han lever!

Nordisbus!

När ryggen inte är helt okej är det rätt skönt att även hästar kan rasta sig själva... En liten bildbomb från dagen när de två nordiskillarna äntligen fick leka tillsammans.

Sist men inte minst en liten film! Hör ni dundret...?

Hjälp på väg?

De senaste dagarna har jag haft tjejer som varit och hälsat på mig och Harsk för att eventuellt bli medryttare. Och tur är väl egentligen det för min rygg har totalt pajat och jag kan knappt ta mig framåt. Så lite hjälp i stallet var ytterst tacksamt, har bara behövt säga vad som ska göras! :)

För mig känns det dock lite jobbigt att tänka tanken att någon annan ska ta sig an min häst. MIN häst. Att någon annan ska hantera honom. Men det är ju saker som jag måste arbeta med eftersom jag inte hinner med honom sju dagar i veckan som det är nu. Har redan nu börjat ställa in mig mentalt på detta. Får se om någon av tjejerna som varit där kommer vara intresserade. Mot den ena betedde han sig faktiskt riktigt illa. Fick dock lite draghjälp där av illbattingen Lotus. Men men...

Nej nu ska jag försöka komma mig till sängen och kurera min rygg. Imorgon väntar 50-års firande av en mycket nära vän...

En sån helg!

Spenderade helgen i Östersund. En väldigt mysig liten ort som jag kan tänka mig är ännu mer härlig under sommarhalvåret! I vilket fall var vi där för en hundutställning. Är det inte häst- så är det hundrelaterade saker jag gör på helgerna. Jag tror att den helg som jag spenderat båda dagarna hemma utan något särskilt inplanerat var i början på maj. I och för sig är det extremt roligt att hålla på, det är svårt att bara vara hemma då!

I helgen var jag dock bara sällskapsdam till Mari som skulle ställa sina tre Welshar; Bruno, Calle och Spencer. Bruno (aka Brunte) är två år, de andra två är bara valpar på 4-5 månader. För Bruno gick det lite halvknackigt. Excellent båda dagarna men inget CK. Placerad tre i klassen båda dagarna. Eftersom jag är partisk så tycker jag det är konstigt att domarna inte gillar Brunte. Han är världens finast och om jag fick för Niclas så skulle jag vilja ha en Welsh! En lite större hund helt enkelt. Men han är dödligt rädd för hundar så jag får nog nöja mig med Cavalierer även i framtiden.

De små däremot de tog storslam! De tävlade bara mot varandra i rasen då de var de enda valparna. På lördagen var det Calle som vann och på söndagen var det Spencers tur. Och inte nog med det så gick båda och blev Best In Show (de tävlar mot alla de övriga valpar som blivit bäst i sin ras)vardera dag! Calle besegrade en flat, en cocker, en amris, en tollar, en golden och Spencer en cocker, en amris och en flat! Helt sjukt var det och Mari var givetvis nöjd.

Finfina priser vann de och det var väl därför det gick så långsamt hem... SJU timmar tog det! Vädret och väglaget var inte det bästa och det var sannerligen inte kul. Kom hem vid tiotiden i gårkväll och var då rätt så trött.

Ser framemot att få åka till hästen ikväll och pussa lite på honom. Känns alltid konstigt när jag inte varit där, och så länge som tre dagar är det längesedan jag var ifrån honom. Jag har sån tur som har Elina som kan ställa upp och ta hand om honom på bästa sätt när jag reser iväg!

Så blev Harsk min

Givetvis kunde jag inte hålla mig från att åka och kika på den lille hingsten som var född. Samma dag var jag på plats och han var så gullig! Liten och ullig med mjuka hovar och krokiga ben. Raggig päls. Och inte för mitt liv kunde jag begripa hur Åsa kunde få för sig att han skulle bli mörk, han var ju ljusbrun!

                          

                                Jag och nyfödde Harsk (hör och häpna, Niclas står i en box med hästar och fotar!)

Jag tyckte han var helt underbar och så liten och fin! Åsa berättade dock att hon inte tänkte sälja honom utan ville behålla honom själv. Lite besviken blev jag, för jag hade ju närt någon form av önskan av att få ha en bit av Marsk kvar. Jag besökte honom några gånger under sommaren och tyckte han var fantastiskt snyggt byggd och en riktigt liten rackare. 

1 vecka gammal drygt

Sedan när hösten kom och jag inte längre hade någon häst att ta hand om så blev det inga turer ut till Harsk, hade inte heller något intresse av honom eftersom han inte skulle säljas. Vintern gick och våren kom. Jag började vänja mig vid tanken på att det inte längre fanns häst i mitt liv. Så, från ingenstans ringde telefonen. och det var Åsa som meddelade att hon hade bestämt sig för att sälja Harsk och att hon hade intressenter på honom. Dock ville hon ge mig möjligheten först att köpa honom.

Ångesten och våndan medan jag bestämde mig. Hade jag råd, hade jag tid, hade jag kunskapen? Svaret var väl egentligen nej på alla dessa frågor men den rösten lyssnade jag inte på. Pratade med min bästa vän som turligt nog är en van hästägare och vi diskuterade för- och nackdelar. Och mot bättre vetande åkte jag för att titta på honom. Jag blev givetvis såld på en gång. hur kan man motstå ett sött litet monster till föl?

Vårt första möte

På den vägen är det. Jag lät honom stå kvar hos Åsa i två år drygt och det var riktigt bra för honom. Att växa upp på lösdrift i flock. Han och jag sågs inte så ofta, men när vi gjorde var det ständiga duster. Precis som med hans far. Ett evinnerligt kämpande, många tårar och mycket uppgivenhet. Men vi gick i små steg framåt.

Första tömkörningspasset

Under hösten 2010 började jag leta efter stallplats till min häst lite närmare stan. Och visst skulle Harsk förmodligen inte gilla att bli uppstallad, men jag vill inte ha en timmes resväg till stallet. Det var för mycket. Och så länge han stod på lösdrift behövde jag inte åka dit eftersom han mådde ju som bra ändå. Sagt och gjort, men det var inte lätt att hitta något som passade min kräsenhet. Precis när jag tänkte ge upp hoppet så dök den upp den där annonsen med en liten ponny. Stallplats på Ersboda!? Lät ju märkligt. Jag svarade i alla fall och åkte dit. Fick ett bra intryck och kände att det skulle nog bli bra. Sagt och gjort så flyttade vi dit i januari 2011 och där är vi kvar!


Harsk har kommit långt, trots att jag tycker annorlunda. På dagarna hittar han på bus med sin jättekompis Gucci P, men de kan mysa också. Och under de två åren som vi har varit där nu har han äntligen landat. Han har mognat och han har en stadig utvecklingskurva uppåt. Hittills har vi haft en rätt så krokig väg och vi har lärt oss enormt mycket under resans gång. Vi har varit ovänner och vänner, men det som är så härligt med honom det är att han är så tydlig i sitt språk och att han har en hög arbetsvilja. Från och med nu kommer jag att hålla er uppdaterade på vad vi har för oss. Slutligen bjuder jag på lite bilder från Harsks barndom...

Bland de första longeringspassen... Mars 2010

... en riktig kamp kan man säga...

Han lär sig... Februari 2011

Sommarbete 2011

Sommarbete 2011, Harsk 3 år gammal. 

Börjar bli vuxen! April 2012

Insutten! Augusti 2012

I ridhus för första gången! November 2012

Harsk, hur gick det till?

Harsk, min älskade pålle, är varken inkörd eller inriden. Dock är han insutten, både i ridning och i körning. Det vi har hållit på med mest är tömkörning. När jag köpte Harsk i maj 2009 var han 11 månader gammmal och nykastrerad. Han var inte särskilt mycket hanterad utan uppvuxen på lösdrift. Han hade blivit ledd i grimma och grimskaft några gånger och lite daglig hantering men inte mer än så.

Min erfarenhet av unghästar var då lika med noll. Hur kom jag då på att jag skulle köpa en unghäst? Ja du än i dag så undrar jag hur det gick till. Men det hela började väl egentligen redan runt 2001  (kommer inte ens ihåg när det var men det var i alla fall i februari när jag gick tvåan på gymnasiet vilken rimligen borde bli 2001 eftersom jag började gymnasiet 2000) när jag efter några års uppehåll kände att jag ville återuppta ridningen. Kollade runt lite och till slut såg jag den, annonsen om medryttare till nordsvenska brukshästar. I och med att jag svarade på den annonsen förändrades mitt liv på ett sätt jag aldrig hade kunnat ana. Och frågan är, om jag hade vetat då vad jag vet idag, hade jag då svarat på annonsen?

Marsk (W)

Jag ringde upp Åsa, som var den som satte ut annonsen. På den tiden var jag inte särskilt hästvan och inte heller så gammal (16) och tyckte att nordsvenskar var så fina och såg framför mig att de var lugna och snälla (läs trög). Jag frågade henne om hon hade några hästar kvar att bli medryttare på och fick till svar att "Den enda som är ledig nu är hingsten". Panik fick jag, och jag hann bli mäktigt besviken. För inte kunde man rida en hingst, nej det gick ju inte! Såg för min inre syn en galen häst som stegrade sig, frustade och var helt ohanterlig. Så jag svarade Åsa med att "ja men det var ju synd". Åsa däremot tyckte bestämt att jag skulle komma och hälsa på henne och träffa Marsk, för han var hur fin som helst. Sagt och gjort, jag tog bussen ut till Stöcksjö och blev där mött av Åsa och Marsk och det var i princip kärlek vid första ögonkastet. Åsa slängde åt mig grimskaftet och jag fick leda denne mäktige nordsvenske brukshingst tillbaka till stallet. Vild och galen, tror ni? Nej han gick som en gammal ko bredvid mig, dock i ett tempo så jag fick småspringa bredvid honom.

Från den dagen var det vi två. Jag blev hans medryttare två dagar i veckan och de första månaderna var rent ut sagt förjävliga. Han var hemsk mot mig. Tryckte upp mig mot boxväggen, trampade mig med flit på fötterna, högg efter mig när jag sadlade, vägrade i sten att gå framåt, stegrade sig på vägen från hagen och så vidare. Jag grät när jag kom hem men jag vågade inte ringa Åsa och säga att jag inte ville fortsätta. Skam den som ger sig och jag började säga ifrån och blev mer tydlig med honom om hur jag ville vår relation skulle bli. Jag läste böcker. Och sakta med säkert så slutade han. Men jag vet än i dag att det inte var så att han gav sig, snarare att han accepterade mig. Och när vi hade nått någon form av ömsesidigt förtroende blev han en fantastisk häst. Han var en oerhört speciell individ och jag som trodde nordsvenskar var tröga fick äta upp det. Han hade mycket egen vilja och var mycket påhittig, men samtidigt den snällaste hästen jag kunde tänka mig. Han lärde mig allt jag kan i dag och det med stort tålamod. Han var en fantastisk körhäst också och drog allt du satte bakom honom.

Vi fick några fina, underbara, fantastiska år tillsammans. Tyvärr för min egen del flyttade Åsa sin verksamhet till Hössjö och det blev svårare för mig att ta mig dit då jag inte hade bil och buss var lite svårt. Men jag fortsatte och rida sporadiskt. Eftersom Marsk användes som avelshingst fribetäckte han ston. Ett ödesår blev det sista året han gick i avel (jag tror det var sista året). Han blev under en betäckning illa sparkad av ett sto som inte var helt med på noterna och blev halt. Då var han dryga 20 år gammal togs beslutet att skulle få vila och se om det gick över. Annars skulle han få vandra vidare till den gröna ängarna. Han fick månader med vila men ingenting hjälpte. Så då kom dagen, när han skulle avlivas. Det var en sorgens dag och jag var helt förkrossad. Jag var inte där dagen det hände, det orkade jag inte med.

Eftersom jag visste att det sista stoet som betäcktes var dräktigt sa jag lite på skoj till Åsa att "om det blir ett hingstföl, mörkbrun utan tecken, med mjöldoppad mule och grått runt ögonen, då är han min." Jag tyckte att jag hade oddsen på min sida eftersom av de sex tidigare fölen var den ingen som hade sett ut så. Den 19 juni 2008 fick jag ett meddelande tidigt på morgongen av Åsa där det stod att ett litet hingstföl var fött. Det skulle bli mörkbrunt med mjöldoppad mule och grått runt ögonen. Inga tecken. Han skulle heta Harsk.

Spännande!

Inte för jag vet om någon kommer att läsa, men jag tänker iaf försöka komma igång med lite bloggande. Kommer mest troligt att handla om min häst och mina hundar då det är det mitt liv kretsar mest runt just nu.