Lingrades: Så blev Harsk min

Givetvis kunde jag inte hålla mig från att åka och kika på den lille hingsten som var född. Samma dag var jag på plats och han var så gullig! Liten och ullig med mjuka hovar och krokiga ben. Raggig päls. Och inte för mitt liv kunde jag begripa hur Åsa kunde få för sig att han skulle bli mörk, han var ju ljusbrun!

Jag och nyfödde Harsk (hör och häpna, Niclas står i en box med hästar och fotar!)

Jag tyckte han var helt underbar och så liten och fin! Åsa berättade dock att hon inte tänkte sälja honom utan ville behålla honom själv. Lite besviken blev jag, för jag hade ju närt någon form av önskan av att få ha en bit av Marsk kvar. Jag besökte honom några gånger under sommaren och tyckte han var fantastiskt snyggt byggd och en riktigt liten rackare.

1 vecka gammal drygt

Sedan när hösten kom och jag inte längre hade någon häst att ta hand om så blev det inga turer ut till Harsk, hade inte heller något intresse av honom eftersom han inte skulle säljas. Vintern gick och våren kom. Jag började vänja mig vid tanken på att det inte längre fanns häst i mitt liv. Så, från ingenstans ringde telefonen. och det var Åsa som meddelade att hon hade bestämt sig för att sälja Harsk och att hon hade intressenter på honom. Dock ville hon ge mig möjligheten först att köpa honom.

Ångesten och våndan medan jag bestämde mig. Hade jag råd, hade jag tid, hade jag kunskapen? Svaret var väl egentligen nej på alla dessa frågor men den rösten lyssnade jag inte på. Pratade med min bästa vän som turligt nog är en van hästägare och vi diskuterade för- och nackdelar. Och mot bättre vetande åkte jag för att titta på honom. Jag blev givetvis såld på en gång. hur kan man motstå ett sött litet monster till föl?

Vårt första möte

På den vägen är det. Jag lät honom stå kvar hos Åsa i två år drygt och det var riktigt bra för honom. Att växa upp på lösdrift i flock. Han och jag sågs inte så ofta, men när vi gjorde var det ständiga duster. Precis som med hans far. Ett evinnerligt kämpande, många tårar och mycket uppgivenhet. Men vi gick i små steg framåt.

Första tömkörningspasset

Under hösten 2010 började jag leta efter stallplats till min häst lite närmare stan. Och visst skulle Harsk förmodligen inte gilla att bli uppstallad, men jag vill inte ha en timmes resväg till stallet. Det var för mycket. Och så länge han stod på lösdrift behövde jag inte åka dit eftersom han mådde ju som bra ändå. Sagt och gjort, men det var inte lätt att hitta något som passade min kräsenhet. Precis när jag tänkte ge upp hoppet så dök den upp den där annonsen med en liten ponny. Stallplats på Ersboda!? Lät ju märkligt. Jag svarade i alla fall och åkte dit. Fick ett bra intryck och kände att det skulle nog bli bra. Sagt och gjort så flyttade vi dit i januari 2011 och där är vi kvar!

Harsk har kommit långt, trots att jag tycker annorlunda. På dagarna hittar han på bus med sin jättekompis Gucci P, men de kan mysa också. Och under de två åren som vi har varit där nu har han äntligen landat. Han har mognat och han har en stadig utvecklingskurva uppåt. Hittills har vi haft en rätt så krokig väg och vi har lärt oss enormt mycket under resans gång. Vi har varit ovänner och vänner, men det som är så härligt med honom det är att han är så tydlig i sitt språk och att han har en hög arbetsvilja. Från och med nu kommer jag att hålla er uppdaterade på vad vi har för oss. Slutligen bjuder jag på lite bilder från Harsks barndom...