Harsk har levt det goda livet nu i nästan tre veckor. Så när jag idag drog på honom en barfotaboots för att trotsa att han fortfarande saknar en sko. Pratade med hovslagaren idag och imorgon kanske vi kan hitta någon lösning för Harsken.
Vädret var en katastrof ikväll, fattar inte hur jag orkade samla kraft och ta ut honom. Harsk undrade också vad jag tänkte med. När jag kom med tömkörningsgjorden och tränset gav en mig en blick som verkligen sa "nu-har-du-blivit-helt-från-vettet".
Efter lite bökande och knökanden, känns som om jag inte använt min utrustning på evigheter, kom vi oss ut på banan. Jag är mycket nöjd med den korta tur på ca tio minuter som vi gjorde, han bjöd framåt bra och framförallt inget bus (det hade jag aldrig orkat med). Skrittarbetet i ca tre veckor är nu påbörjat. Måtte han nu bara få på sig en sko. Om cirka tre veckor är det då dags för återbesök hos veterinären, för att se om vidare åtgärder behöver tas.
tisdag 22 oktober 2013
fredag 4 oktober 2013
En riktig tungviktare!
Efter gårdagen känner jag mig rätt mör i kroppen. Jag var nämligen in till veterinären med min lilla gosse för att kolla upp hans hälta. Första gången som vi överhuvudtaget besöker en klinik. Om jag någonsin själv vara med på en hältutredning kanske jag hade varit mer förbered på hans beteende. Ett böjprov visade sig bli rena rama styrkepasset för veterinärerna som fick slita som djur för att böja hans ben. Så där var det tillräckligt "pinsamt" som ägare när hästen missköter sig. Vet egentligen inte vad böjproven visade, men veterinären beslutade iaf att han skulle börja bedövas i vänster fram. Hon frågade om han varit bremsad någon gång (vilket han har) och så skulle de sätta brems på honom. Det var kanske inte dagens bästa idé, hade jag vetat hur han skulle reagera hade jag nog motsatt mig det. Han blev smått knäpp, viftade runt med huvudet, bufflades, slog med frambenen.
Därför ansåg veterinären att det var bäst att ge honom lugnande, men nu var Harsk irriterad och ingen skulle minsann få sticka honom. Så när veterinären stack in kanylen skakade han på huvudet så att den åkte ur kärlet. Slog dessutom med frambenen. Gång på gång. Det krävdes till slut två veterinärassistenter, en veterinär samt mig själv för att kunna distrahera honom tillräckligt för att ge honom lugnande.
När han väl fått i sig lugnande gick det att bedöva hoven och han fick stå i boxen en stund och kvickna till. Longeringen visade att han inte längre var halt och att hans skada därmed satt i hoven. Direkt veterinären konstaterade detta blev jag alldeles kall. Min första tanke var att det är givetvis långt framskriden hovbroskförbening som gör honom olämplig som rid- och körhäst. Jag mådde så fruktansvärt illa av tanken och kände mig helt kall inombords.
Det blev dags för röntgen och allt gick bra till de bestämde att de skulle röntga undersidan hoven. Hoven skulle då placeras på en låg, liten trälåda på en ganska exakt position. Veterinärassistenten hade stora problem att få Harsk att samarbeta. Jag fick kliva in och fråga om inte jag kunde få göra det, brukar gå bättre. Vilket det också gjorde. Samma sak när de skulle slita av skon för att få bättre koll, han formligen la sig i knäet på den stackars vetassistenten. Jag bad att få hålla hoven på honom åt dem och då stod den lille jäveln som ett litet ljus på sina övriga tre ben och la nästan ingen tyngd i mina händer.
Röntgen visade tack och lov ingen hovbroskförbening, och det är jag väldigt tacksam för. Det som syntes var att hovbenet var lite irriterat och han fick åka hem med en Metacam-kur i tio dagar. Han får motioneras som vanligt, dock endast i skritt. Veterinären rekommenderade ett PG-beslag till hoven som jag ska diskutera med hovslagaren. När jag läser om det på internet verkar det vara lite delade meningar om det. Han har fått en liten sjukhage som han får gå i så länge som han äter Metacam, för att undvika allt för mycket bus och dumheter under den tiden.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Harsk inte är den lättaste att bara lämna över till någon. Det är helt klart så att han anser att man måste förtjäna hans samarbete. Det finns ingen okänd människa som bara kan kliva in och säga åt honom vad han ska göra, då blir det inte särskilt bra. Nya människor ska prövas och se om de är värdiga respekt. Jag var lite förtvivlad över detta, men i morse slog det mig. Jag är exakt likadan. Jag och Harsk lever i symbios med varandra, vem så då har format vem det låter jag vara osagt - men vi är lika som bär (tyvärr).
Jag vill även rikta ett stort tack till Matilda som steg upp i ottan och hängde med mig och buffeln hela dagen och även hjälpte till vid hagbygge! Utan hjälp står man sig slätt.
Därför ansåg veterinären att det var bäst att ge honom lugnande, men nu var Harsk irriterad och ingen skulle minsann få sticka honom. Så när veterinären stack in kanylen skakade han på huvudet så att den åkte ur kärlet. Slog dessutom med frambenen. Gång på gång. Det krävdes till slut två veterinärassistenter, en veterinär samt mig själv för att kunna distrahera honom tillräckligt för att ge honom lugnande.
När han väl fått i sig lugnande gick det att bedöva hoven och han fick stå i boxen en stund och kvickna till. Longeringen visade att han inte längre var halt och att hans skada därmed satt i hoven. Direkt veterinären konstaterade detta blev jag alldeles kall. Min första tanke var att det är givetvis långt framskriden hovbroskförbening som gör honom olämplig som rid- och körhäst. Jag mådde så fruktansvärt illa av tanken och kände mig helt kall inombords.
Det blev dags för röntgen och allt gick bra till de bestämde att de skulle röntga undersidan hoven. Hoven skulle då placeras på en låg, liten trälåda på en ganska exakt position. Veterinärassistenten hade stora problem att få Harsk att samarbeta. Jag fick kliva in och fråga om inte jag kunde få göra det, brukar gå bättre. Vilket det också gjorde. Samma sak när de skulle slita av skon för att få bättre koll, han formligen la sig i knäet på den stackars vetassistenten. Jag bad att få hålla hoven på honom åt dem och då stod den lille jäveln som ett litet ljus på sina övriga tre ben och la nästan ingen tyngd i mina händer.
Röntgen visade tack och lov ingen hovbroskförbening, och det är jag väldigt tacksam för. Det som syntes var att hovbenet var lite irriterat och han fick åka hem med en Metacam-kur i tio dagar. Han får motioneras som vanligt, dock endast i skritt. Veterinären rekommenderade ett PG-beslag till hoven som jag ska diskutera med hovslagaren. När jag läser om det på internet verkar det vara lite delade meningar om det. Han har fått en liten sjukhage som han får gå i så länge som han äter Metacam, för att undvika allt för mycket bus och dumheter under den tiden.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Harsk inte är den lättaste att bara lämna över till någon. Det är helt klart så att han anser att man måste förtjäna hans samarbete. Det finns ingen okänd människa som bara kan kliva in och säga åt honom vad han ska göra, då blir det inte särskilt bra. Nya människor ska prövas och se om de är värdiga respekt. Jag var lite förtvivlad över detta, men i morse slog det mig. Jag är exakt likadan. Jag och Harsk lever i symbios med varandra, vem så då har format vem det låter jag vara osagt - men vi är lika som bär (tyvärr).
Jag vill även rikta ett stort tack till Matilda som steg upp i ottan och hängde med mig och buffeln hela dagen och även hjälpte till vid hagbygge! Utan hjälp står man sig slätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)