Känner mig ond

Alltså. Kanske är det så att jag har för mycket tid över nu när jag har hästen på bete och spenderar dagarna hemma med lilla H.

Är det taskigt när jag misstänker att någon fuskar (hästsport) att jag för det första talar om det för den personen och ber personen yttra sig och förklara sig. När jag inget svar får, tar jag det vidare till en tredje part som får granska. Att det kan innebär avstängning och böter för denna person. Är det elakt? Eller gör jag rätt? Jag lever lite efter devisen rätt ska vara rätt, men samvetet säger ändå att det inte är helt juste. Personen ifråga har dock fått en chans men inte tagit den.

Ja bollen är i alla fall i rullning nu. Men rätt ska väl ändå vara rätt?

En ny fas i livet

Så kommer jag mig äntligen för att skriva lite. Tänk att livet kan förändras så fort.

Nu finns hon hos oss, vår älskade lilla Haley. En liten, skrämmande söt och en tös som sprider så mycket kärlek. Snäll och alldeles, alldeles underbar.

Häromdagen blev hon sex veckor. Dessa veckor har fortlöpt förvånansvärt smärtfritt, vi tar var dag som den kommer och hon har sedan vi kom hem från förlossningen sovit varje natt mellan ca 23.30-05. Ätit, somnat om och sovit till runt nio. Ännu bättre hade det givetvis varit om hon sovit i sin egen säng, men det vore ju för bra för att vara sant! Näe tösen har bestämt sig för att hon ska somna vid mammas bröst och sedan sova där, mage mot mage och med mammas bröst som huvudkudde. Tack och lov att jag alltid i vanliga fall sover på sidan så det påverkar inte mig att jag får lov att göra det nu.

Att samsova var ett big no no för mig innan hon kom till världen. Hur skulle jag kunna sova, tänk om jag kvävde henne, la mig på henne, risk för plötsligt spädbarnsdöd och så vidare. De första nätterna var en pina och jag sov inte bra. Hon var ju så liten! Dock hittade vi ett sovsätt som passade oss båda. Så istället för att hon ska gnälla sig genom natten och varken jag eller Niclas fick sova, sover vi nu alla tre. Jag har dock smått panik över detta och skulle aldrig någonsin kunna förlåta mig om något skulle hända. Nu är hon lite större och det känns lite bättre men ändå.

En annan sak som jag fått kapitulera inför är det faktum att hon vägrar sova på rygg. Hon är mycket missnöjd och rullar själv över på sidan. Så då får hon sova på sidan. Lägger bara handdukar och dylikt som stopp för att kunna rulla över på magen.

Amma är speciellt. Jag hade inte förväntat mig att känna mig såhär låst. Jag är redan rätt less på att stirra in i vardagsrumsväggen. Har sett en hel del serier, men eftersom det var sådant jag har gjort i princip all vaken tid sedan jul är jag rätt less på det också. Jag blir avundsjuk på min man som bara kan dra iväg utan bekymmer i världen. Ibland kan jag bli lite bitter och tänka att jag skiter i att amma och ger ersättning istället bara för att vi ska kunna dela. Men min amning fungerar så otroligt smärtfritt nu. Gott om mjölk, det gör inte ont, hon går upp ordentligt i vikt. Var ska jag ge upp det bara för att jag vill kunna vara fri någon gång? Känns otroligt mycket bökigare med ersättning. Tänker att amningsfrekvensen kommer kanske att minska med tiden och att uppehållen blir lite längre. Måste bara ha lite tålamod (bra träning för mig som inte har något tålamod).

Problemet är bara att jag längtar något så oerhört till stallet; ridning, körning. Det gör nästan ont i mig. Jag har inte känt mig särskilt pepp på stallet under graviditeten, särskilt på slutet. Men nu, när jag känner mig starkare och piggare än någonsin är suget enormt. Träna för tränare, städa upp och ordna i stallet. Tvätta hästen. Ja egentligen vad som helst som har med hästen att göra. I sommar får jag nog finna mig i att det inte blir av, men det enda jag vill just nu är att få komma mig upp på hästryggen igen.

Apropå min hälsa. Tänk att det kan gå från eländigt till mycket bra på en väldigt kort tid. Dagen efter förlossningen vaknade jag och kände mig HUNGRIG! Det var en ovan känsla, men oj så efterlängtad. Inget illamående sedan Haley kommit ut. Det är en sådan lättnad att det går inte beskriva. Jag känner mig pigg och stark och framförallt är jag sugen på att arbeta och röra på mig fysiskt. Att jag har tappat tio kilo under graviditeten känns också bara som en bonus faktiskt.

Nu är det sommar, och vi har mycket att se fram emot. Hästen ska förhoppningsvis på utbildning, hundutställningar och framförallt att få följa Haleys utveckling. Livet leker!

Vi har egentligen bestämt att minimera antalet bilder på henne i offentliga sammanhang (sociala medier) men jag tänker att så här i första inlägget måste jag bjuda på några. Tyvärr så har min mobilkamera totalt lagt av och därmed är bilderna kvalitetsmässigt en katastrof (även min systemkamera har lite fuffens för sig). Ska införskaffa en ny telefon så snart som möjligt, vill inte bara ha skitbilder på henne!

Midsommarfin!

Styrketräning på hög nivå!

Såhär ser det ut på morgonen när hon ska vakna, tror hon brås på mamma!

Sova på mammas bröst är det bästa som finns tycker H.

Sprillans färsk, knappt ett dygn gammal.

Livsnjutare redan från start!

Säga vad man vill, men han är nog en arbetshäst.

Har fått tag i en begagnad loksele. Den kräver en hel del renovering, mer än vad säljaren uppgav. Dock tror jag att det kan vara värt det då jag fick känslan av att den satt rätt hyfsat. Lokorna i alla fall. Bågdäckeln var också den bra. Så summan var att jag får byta ut det mesta lädret, stoppa om och laga bossorna. Lite nya spännen och så behövs då det mesta var rostigt och nött. Får kanske önska mig renoveringen i 30-års present?

I vilket fall kan man inte säga annat än att Harsk passar ypperligt i arbetssele (han är rätt snygg i bröstsele också för den delen http://www.selar.se/sv/selar/enbetsselar/normandy-brostsele.html), och han tycker det är roligt att dra. Längtar - LÄNGTAR - till jag kan arbeta honom ordentligt. I går så red Elina lektion för Matilda och då var det tydligen galopp på schemat. Det går verkligen framåt nu, det glädjer mig oerhört.

Han har blivit så snygg min häst. Lite muskler så kommer han bli en riktig goding. Jag är så glad över honom!

Arg

Idag är jag arg. Jag vet inte riktigt varför. Tror dock att det finns en hel del frustration inbäddat i det hela. Jag är horribelt less på att känns mig klumpig och tung, ha svårt att sova och att inte kunna göra det jag vill. Kanske framförallt det sistnämnda.

Jag vill rida, köra, motionera och ta hand om min häst. Otroligt otillfredställande att inte kunna göra det, och nu har det gått nästan ett halvår. Varje gång jag är i stallet blir jag lite bitter.

På hemmafronten finns det massor jag vill göra och skulle behöva göra. Hundarna blir lidande, det är bara en hiskelig tur att de är otroligt snälla och inte kräver mer än jag kan ge. Det är bara mitt samvete som får mig att må dåligt.

Det värsta av allt är att jag känner mig arg på det barn jag bär, som gör mig helt inkompetent eller vad jag ska kalla det. Barnet som hämmar mig. En helt irrationell känsla jag vet, men den smyger sig  på mig med jämna mellanrum. Det känns dessutom fult att säga så, att jag inte får tänka den tanken. När man är gravid ska man vara glad för det. Jag är glad för det, verkligen, men nu får det faktiskt vara nog. Dags att bebis kommer ut så jag kanske kan återfå någon kontroll över min kropp, min ork, min lust.

Födelsedag x2?

Jaha, om inte bebis bestämmer sig för att komma ut på egen hand så lutar det nu åt att hen och fadern kommer att få dela födelsedag den 20 maj genom igångsättning. Jag hoppas inte att det blir så, att jag nu har skrämt hen så det blir någon gång under denna vecka...

Hoppstjärna in progress (bildbomb)

I dag hade vi verkligen skitroligt jag, Matilda och Harsken. I gårkväll var jag och tittade på markarbeteslektion i grannstallet. Där var det bara en massa halv- och fullblod som struttade runt och gick lite bärsärk för lite bommar. Kände att mitt trygga, helylle kallblod kan väl inte vara sämre än de?

Sagt och gjort - i dag slängde jag upp Matilda och tog fram lite provisoriska hinder. Vi började med att skritta över lite bommar. Sedan ökade vi stegvis höjden och till slut var höjden hela 42 cm! Oj vad vi var nöjda med Harsken, och han var nöjd med sig själv. Det som är så härligt med denna kille är ju att han kan riva ner bommar, tunnor, dunkar och han kunde inte bry sig mindre. Tror det skulle kunna rasa ett hus bakom rumpan på honom och han skulle knappt lägga ett öra bakåt. Mats körde grävskopan strax utanför ridbanan i början av passet, och Harsk var mer intresserad om matte hade godis i någon ficka. Min stjärna - så cool, så lugn.

Basic, lite för enkelt kanske? 

 Lite mer spänning

Han fick börja lite lätt med att hoppa ett kryss

En "oxer"!

Slutligen det skyhöga (42 cm) "räcket"!

Så nöjda efter ett ridpass har vi nog aldrig varit.  

Sötnöten - stor, snäll och alldeles underbar (just nu)!

Nästa steg måste ju bli en trippelbarr, en mur och kanske en vattengrav?

Byråkrati

Jag har nu under några år varit tvungen att ta del av det byråkratiska Sverige. A-kassa, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Jag är inte helt imponerad, framförallt inte av den ersättning jag får ut. Inte heller av att försöka lotsa sig runt alla regler och blanketter som ska lämnas in. Handläggningstider på flera veckor.

Näe jag kan ganska enkelt konstatera att man i dagens Sverige aldrig ska bli sjuk samt arbeta heltid. Då flyter livet smärtfritt och utan större orosmoln.

Inget mera arbete!

Så, nu har jag fullgjort mitt arbete för många månader framåt. Nu blir det till att ta dagarna som de kommer och inte planera så mycket. Bara gå och vänta på förlossning. Senast den 18 maj blir jag igångsatt om inte bebis kommit ut innan dess.

De senaste två veckorna har magen vuxit otroligt mycket och nu börjar jag känna mig lite otymplig faktiskt. Den är liksom i vägen nästan hela tiden, och alla plagg blir mystiskt smutsiga mitt på magen. Full aktivitet är det dock där inne, ibland blir det en riktig fullträff på något revben eller urinblåsa. Känns även mycket märkligt att tänka mig att inom några få veckor så har jag ett litet barn. Är lite nyfiken på vad det är för en liten en där inne. Känns dock trösterikt att den är som lugnast i magen när jag är i stallet eller ute och åker häst!:-D Bådar gott inför framtiden helt enkelt.

Apropå häst, min lilla stjärna sköter sig så ruskigt bra just nu. Elina rider honom lite nu och då och även Matilda vågade sig upp. Vårbuset är antingen kraftigt försenat eller så tänker det utebli i år. Jag hoppas på det sistnämnda. Han är mycket roligare att arbeta med som han är nu! Dock har jag nu investerat i ett nytt bett till honom, ett full cheek, för att se om han begriper de ledande tygeltagen lite bättre. Som det är nu så finns det tendenser att man drar in bettet med ring och allt i munnen då han inte riktigt förstår och därmed inte heller följer med i tygeltaget. Ska bli intressant att prova i alla fall och se om det gör någon skillnad. På måndag ska vi ha ridlektion för en ny tränare, även det blir lite av ett äventyr eftersom jag hoppas att hon kommer att rida.

Resa som går mot sitt slut fast den knappt har börjat?

I lördags tog vi ett beslut om att det var dags att åka på Ikea. Mest för att jag skulle kunna vara lite behjälplig innan jag blir allt för "skröplig". Det blev en lång dag, men tack och lov så fanns allt på vår lista! Sakta men säkert fylls nu vårt hem på med barnsaker. Igår hämtade vi hem spjälsängen som vi köpt av en kollega till Niclas.

Jag går liksom i väntans tider. På barnets nedkomst men även på att få ställa i ordning barngrejorna, att målaren ska komma och tapetsera. Jag längtar helt enkelt efter bebis och att få starta det nya livet med allt vad det innebär.

Äntligen!

Igår kunde jag äntligen motionera Harsken - vilken lycka! Elina skulle rida så jag passade på att tömköra honom innan, för att känna lite på honom och se hur han sköter sig nuförtiden. Han är lite uttråkad och har använt sitt huvud till att hitta på dumheter istället. Som till exempel att han inte ska kunna göra en travfattning utan dra ner och sedan slänga med huvudet. Tidigare gjorde han det EN gång om han var riktigt pigg, men nu är det hela tiden. Förut har jag inte brytt mig om att korrigera det, tänkt att det var lite bus, men nu känns det för genomtänkt. Citat från igår (med argaste stämman) " Äh, lägg av med sådan dumheter! Du är alldeles för stor för det nu!"

Lyckades till slut få honom stabil från marken, då fick Elina sitta upp. Där blev det samma sak, och dessutom vägrade han lyssna på avsaktning utan ångade på. Försökte hjälpa Elina från marken och efter ca 50 minuter var Harsk tillräckligt uppmärksam för att lydigt göra en snygg travfattning och sedan en mjuk och följsam avsaktning.

Finns lite att arbeta med. Ikväll ska jag se om vi inte kan dra harven på ridbanan, så det får gå lite tungt för honom. Han är i behov av aktivering. Min tumme känns helt okej, synd att fogarna protesterar när jag går eller står lite för länge.

Long time no see

Inte bloggat på flera månader nu. Mycket har hänt och orken har inte riktigt funnits för att skriva ner vardagliga ting - särskilt med tanke på att orken till vardagliga ting inte har funnits. I dag, torsdagen den 20 februari, är jag i v 29 +6. Jag och Niclas väntar bebis den 1 maj. Det var en stor omtumlande nyhet, något som vi båda längtat efter men som vi inte riktigt trodde på. Det har dock inte varit en rosenskimrande resa. Jag har mått oerhört dåligt - den senaste tiden dock lite bättre. Jag har kräkts i tid och otid sedan v 2, och ätit medicin för det sedan v 9 när jag blev inlagd på Kvinnokliniken för att få vätskedropp. Illamåendet står mig upp i halsen och jag brukar försöka förklara det som att jag har magsjuka dygnet runt. Sover rysligt dåligt på nätterna, drömmer ruskigt konstiga saker och vaknar flera gånger per natt. Jag sover antalet timmar men det är ingen djup sömn.

Nu har det gått sju månader och jag är ganska slut, både fysiskt och psykiskt. Sedan efter jul har jag också fått problem med benen, ska träffa en sjukgymnast som förhoppningsvis kan hjälpa mig få bukt med kramperna och smärtan.

Jag får väl se det positivt i att jag i alla fall inte har ökat ett gram i vikt, snarare tvärtom. I början på september när jag mådde som sämst gick jag ner 8 kilo på en vecka. När jag fick bukt med kräkningarna (som till antalet var cirka 30 per dag), gick jag upp tre av dessa sju kilo. Sedan har det stått stilla fram till den sista månaden då jag ökat ett kilo i vikt. Har alltså fyra kilo tillgodo på min inskrivningsvikt. Nu syns magen också, det är svårt att dölja den. Men eftersom jag är överviktig sedan tidigare, är det inte många som vågar kommentera eller fråga om saken - vilket gör att jag slipper alla klappar på magen! Härligt anser jag.

Inte nog med att jag har det lite jobbigt med mig själv och min hälsa och mående, drabbades vi i familjen av en lite chock i måndags. Mamma skulle in och operera ryggen, återhämtningen efter den förra blev inte som planerad. Under operationen så drabbades mamma av en stroke. Hur illa det är vet vi ännu inte, men jag känner att en viss del av ansvaret har hamnat på mina axlar. Kommer jag att orkar detta? Kommer jag klara av att vara det stöd hon behöver?

Harsken, den stackaren han har hamnat i skymundan. I höstas lyckades jag få honom att bli friskförklarad men med restriktioner vad gäller underlag. Det var en vidrig höst med regn, och stenhårt underlag så det gick inte göra särskilt mycket överhuvudtaget. Han fick vara rasrepresentant för Nordsvensk brukshäst på julshowen och han skötte sig exemplariskt. Vi hade KM vid årsskiftet och det gick ganska bra, vi blev tvåa, jag styrde som en kratta på dressyren och det var vår enda vinstchans. Där är jag lite besviken att jag inte lyckades bättre, men däremot gick precisionen bra! Vi rev tre bollar, men travade genom i stort sett hela banan. Ett lyft skulle jag vilja påstå. Sedan efter jul när jag började känna mig lite piggare och lite snö kom så kände jag att YES nu kommer vi igång ordentligt slet jag sönder tummen och fick gips/skena i 6 veckor (plockades bort igår). Det är tur att jag har haft Elina till hjälp under denna period. Jag har inte orkat med honom själv sju dagar i veckan, och när jag skadade tummen så blev intag och utsläpp väldigt svårt men Elina har varit en klippa. Dessutom har hon gjort sitt bästa för att motionera min tjockis genom ridning. Han är pigg och busig, jag undrar när det ska sluta?

Det jag sörjer mest är att jag inte orkat med vänner. Jag har dessutom inte varit särskilt trevlig att ha att göra med, orken att censurera mig själv har inte funnits. Jag brukar försöka vara duktig och vara den som håller kontakten, men det har liksom inte funnits energi till det nu, vilket gör att jag saknar en del av min skara. Jag hoppas dock att dem finns där kvar ute i periferin när jag orkar med mig själv och andra. Det borde komma en ljusning på himlen så småningom, och jag tänker att jag kan inte annat än att gå stärkt ur även detta.