Long time no see

Inte bloggat på flera månader nu. Mycket har hänt och orken har inte riktigt funnits för att skriva ner vardagliga ting - särskilt med tanke på att orken till vardagliga ting inte har funnits. I dag, torsdagen den 20 februari, är jag i v 29 +6. Jag och Niclas väntar bebis den 1 maj. Det var en stor omtumlande nyhet, något som vi båda längtat efter men som vi inte riktigt trodde på. Det har dock inte varit en rosenskimrande resa. Jag har mått oerhört dåligt - den senaste tiden dock lite bättre. Jag har kräkts i tid och otid sedan v 2, och ätit medicin för det sedan v 9 när jag blev inlagd på Kvinnokliniken för att få vätskedropp. Illamåendet står mig upp i halsen och jag brukar försöka förklara det som att jag har magsjuka dygnet runt. Sover rysligt dåligt på nätterna, drömmer ruskigt konstiga saker och vaknar flera gånger per natt. Jag sover antalet timmar men det är ingen djup sömn.

Nu har det gått sju månader och jag är ganska slut, både fysiskt och psykiskt. Sedan efter jul har jag också fått problem med benen, ska träffa en sjukgymnast som förhoppningsvis kan hjälpa mig få bukt med kramperna och smärtan.

Jag får väl se det positivt i att jag i alla fall inte har ökat ett gram i vikt, snarare tvärtom. I början på september när jag mådde som sämst gick jag ner 8 kilo på en vecka. När jag fick bukt med kräkningarna (som till antalet var cirka 30 per dag), gick jag upp tre av dessa sju kilo. Sedan har det stått stilla fram till den sista månaden då jag ökat ett kilo i vikt. Har alltså fyra kilo tillgodo på min inskrivningsvikt. Nu syns magen också, det är svårt att dölja den. Men eftersom jag är överviktig sedan tidigare, är det inte många som vågar kommentera eller fråga om saken - vilket gör att jag slipper alla klappar på magen! Härligt anser jag.

Inte nog med att jag har det lite jobbigt med mig själv och min hälsa och mående, drabbades vi i familjen av en lite chock i måndags. Mamma skulle in och operera ryggen, återhämtningen efter den förra blev inte som planerad. Under operationen så drabbades mamma av en stroke. Hur illa det är vet vi ännu inte, men jag känner att en viss del av ansvaret har hamnat på mina axlar. Kommer jag att orkar detta? Kommer jag klara av att vara det stöd hon behöver?

Harsken, den stackaren han har hamnat i skymundan. I höstas lyckades jag få honom att bli friskförklarad men med restriktioner vad gäller underlag. Det var en vidrig höst med regn, och stenhårt underlag så det gick inte göra särskilt mycket överhuvudtaget. Han fick vara rasrepresentant för Nordsvensk brukshäst på julshowen och han skötte sig exemplariskt. Vi hade KM vid årsskiftet och det gick ganska bra, vi blev tvåa, jag styrde som en kratta på dressyren och det var vår enda vinstchans. Där är jag lite besviken att jag inte lyckades bättre, men däremot gick precisionen bra! Vi rev tre bollar, men travade genom i stort sett hela banan. Ett lyft skulle jag vilja påstå. Sedan efter jul när jag började känna mig lite piggare och lite snö kom så kände jag att YES nu kommer vi igång ordentligt slet jag sönder tummen och fick gips/skena i 6 veckor (plockades bort igår). Det är tur att jag har haft Elina till hjälp under denna period. Jag har inte orkat med honom själv sju dagar i veckan, och när jag skadade tummen så blev intag och utsläpp väldigt svårt men Elina har varit en klippa. Dessutom har hon gjort sitt bästa för att motionera min tjockis genom ridning. Han är pigg och busig, jag undrar när det ska sluta?

Det jag sörjer mest är att jag inte orkat med vänner. Jag har dessutom inte varit särskilt trevlig att ha att göra med, orken att censurera mig själv har inte funnits. Jag brukar försöka vara duktig och vara den som håller kontakten, men det har liksom inte funnits energi till det nu, vilket gör att jag saknar en del av min skara. Jag hoppas dock att dem finns där kvar ute i periferin när jag orkar med mig själv och andra. Det borde komma en ljusning på himlen så småningom, och jag tänker att jag kan inte annat än att gå stärkt ur även detta.