Hjälp på väg?

De senaste dagarna har jag haft tjejer som varit och hälsat på mig och Harsk för att eventuellt bli medryttare. Och tur är väl egentligen det för min rygg har totalt pajat och jag kan knappt ta mig framåt. Så lite hjälp i stallet var ytterst tacksamt, har bara behövt säga vad som ska göras! :)

För mig känns det dock lite jobbigt att tänka tanken att någon annan ska ta sig an min häst. MIN häst. Att någon annan ska hantera honom. Men det är ju saker som jag måste arbeta med eftersom jag inte hinner med honom sju dagar i veckan som det är nu. Har redan nu börjat ställa in mig mentalt på detta. Får se om någon av tjejerna som varit där kommer vara intresserade. Mot den ena betedde han sig faktiskt riktigt illa. Fick dock lite draghjälp där av illbattingen Lotus. Men men...

Nej nu ska jag försöka komma mig till sängen och kurera min rygg. Imorgon väntar 50-års firande av en mycket nära vän...

En sån helg!

Spenderade helgen i Östersund. En väldigt mysig liten ort som jag kan tänka mig är ännu mer härlig under sommarhalvåret! I vilket fall var vi där för en hundutställning. Är det inte häst- så är det hundrelaterade saker jag gör på helgerna. Jag tror att den helg som jag spenderat båda dagarna hemma utan något särskilt inplanerat var i början på maj. I och för sig är det extremt roligt att hålla på, det är svårt att bara vara hemma då!

I helgen var jag dock bara sällskapsdam till Mari som skulle ställa sina tre Welshar; Bruno, Calle och Spencer. Bruno (aka Brunte) är två år, de andra två är bara valpar på 4-5 månader. För Bruno gick det lite halvknackigt. Excellent båda dagarna men inget CK. Placerad tre i klassen båda dagarna. Eftersom jag är partisk så tycker jag det är konstigt att domarna inte gillar Brunte. Han är världens finast och om jag fick för Niclas så skulle jag vilja ha en Welsh! En lite större hund helt enkelt. Men han är dödligt rädd för hundar så jag får nog nöja mig med Cavalierer även i framtiden.

De små däremot de tog storslam! De tävlade bara mot varandra i rasen då de var de enda valparna. På lördagen var det Calle som vann och på söndagen var det Spencers tur. Och inte nog med det så gick båda och blev Best In Show (de tävlar mot alla de övriga valpar som blivit bäst i sin ras)vardera dag! Calle besegrade en flat, en cocker, en amris, en tollar, en golden och Spencer en cocker, en amris och en flat! Helt sjukt var det och Mari var givetvis nöjd.

Finfina priser vann de och det var väl därför det gick så långsamt hem... SJU timmar tog det! Vädret och väglaget var inte det bästa och det var sannerligen inte kul. Kom hem vid tiotiden i gårkväll och var då rätt så trött.

Ser framemot att få åka till hästen ikväll och pussa lite på honom. Känns alltid konstigt när jag inte varit där, och så länge som tre dagar är det längesedan jag var ifrån honom. Jag har sån tur som har Elina som kan ställa upp och ta hand om honom på bästa sätt när jag reser iväg!

Så blev Harsk min

Givetvis kunde jag inte hålla mig från att åka och kika på den lille hingsten som var född. Samma dag var jag på plats och han var så gullig! Liten och ullig med mjuka hovar och krokiga ben. Raggig päls. Och inte för mitt liv kunde jag begripa hur Åsa kunde få för sig att han skulle bli mörk, han var ju ljusbrun!

                          

                                Jag och nyfödde Harsk (hör och häpna, Niclas står i en box med hästar och fotar!)

Jag tyckte han var helt underbar och så liten och fin! Åsa berättade dock att hon inte tänkte sälja honom utan ville behålla honom själv. Lite besviken blev jag, för jag hade ju närt någon form av önskan av att få ha en bit av Marsk kvar. Jag besökte honom några gånger under sommaren och tyckte han var fantastiskt snyggt byggd och en riktigt liten rackare. 

1 vecka gammal drygt

Sedan när hösten kom och jag inte längre hade någon häst att ta hand om så blev det inga turer ut till Harsk, hade inte heller något intresse av honom eftersom han inte skulle säljas. Vintern gick och våren kom. Jag började vänja mig vid tanken på att det inte längre fanns häst i mitt liv. Så, från ingenstans ringde telefonen. och det var Åsa som meddelade att hon hade bestämt sig för att sälja Harsk och att hon hade intressenter på honom. Dock ville hon ge mig möjligheten först att köpa honom.

Ångesten och våndan medan jag bestämde mig. Hade jag råd, hade jag tid, hade jag kunskapen? Svaret var väl egentligen nej på alla dessa frågor men den rösten lyssnade jag inte på. Pratade med min bästa vän som turligt nog är en van hästägare och vi diskuterade för- och nackdelar. Och mot bättre vetande åkte jag för att titta på honom. Jag blev givetvis såld på en gång. hur kan man motstå ett sött litet monster till föl?

Vårt första möte

På den vägen är det. Jag lät honom stå kvar hos Åsa i två år drygt och det var riktigt bra för honom. Att växa upp på lösdrift i flock. Han och jag sågs inte så ofta, men när vi gjorde var det ständiga duster. Precis som med hans far. Ett evinnerligt kämpande, många tårar och mycket uppgivenhet. Men vi gick i små steg framåt.

Första tömkörningspasset

Under hösten 2010 började jag leta efter stallplats till min häst lite närmare stan. Och visst skulle Harsk förmodligen inte gilla att bli uppstallad, men jag vill inte ha en timmes resväg till stallet. Det var för mycket. Och så länge han stod på lösdrift behövde jag inte åka dit eftersom han mådde ju som bra ändå. Sagt och gjort, men det var inte lätt att hitta något som passade min kräsenhet. Precis när jag tänkte ge upp hoppet så dök den upp den där annonsen med en liten ponny. Stallplats på Ersboda!? Lät ju märkligt. Jag svarade i alla fall och åkte dit. Fick ett bra intryck och kände att det skulle nog bli bra. Sagt och gjort så flyttade vi dit i januari 2011 och där är vi kvar!


Harsk har kommit långt, trots att jag tycker annorlunda. På dagarna hittar han på bus med sin jättekompis Gucci P, men de kan mysa också. Och under de två åren som vi har varit där nu har han äntligen landat. Han har mognat och han har en stadig utvecklingskurva uppåt. Hittills har vi haft en rätt så krokig väg och vi har lärt oss enormt mycket under resans gång. Vi har varit ovänner och vänner, men det som är så härligt med honom det är att han är så tydlig i sitt språk och att han har en hög arbetsvilja. Från och med nu kommer jag att hålla er uppdaterade på vad vi har för oss. Slutligen bjuder jag på lite bilder från Harsks barndom...

Bland de första longeringspassen... Mars 2010

... en riktig kamp kan man säga...

Han lär sig... Februari 2011

Sommarbete 2011

Sommarbete 2011, Harsk 3 år gammal. 

Börjar bli vuxen! April 2012

Insutten! Augusti 2012

I ridhus för första gången! November 2012

Harsk, hur gick det till?

Harsk, min älskade pålle, är varken inkörd eller inriden. Dock är han insutten, både i ridning och i körning. Det vi har hållit på med mest är tömkörning. När jag köpte Harsk i maj 2009 var han 11 månader gammmal och nykastrerad. Han var inte särskilt mycket hanterad utan uppvuxen på lösdrift. Han hade blivit ledd i grimma och grimskaft några gånger och lite daglig hantering men inte mer än så.

Min erfarenhet av unghästar var då lika med noll. Hur kom jag då på att jag skulle köpa en unghäst? Ja du än i dag så undrar jag hur det gick till. Men det hela började väl egentligen redan runt 2001  (kommer inte ens ihåg när det var men det var i alla fall i februari när jag gick tvåan på gymnasiet vilken rimligen borde bli 2001 eftersom jag började gymnasiet 2000) när jag efter några års uppehåll kände att jag ville återuppta ridningen. Kollade runt lite och till slut såg jag den, annonsen om medryttare till nordsvenska brukshästar. I och med att jag svarade på den annonsen förändrades mitt liv på ett sätt jag aldrig hade kunnat ana. Och frågan är, om jag hade vetat då vad jag vet idag, hade jag då svarat på annonsen?

Marsk (W)

Jag ringde upp Åsa, som var den som satte ut annonsen. På den tiden var jag inte särskilt hästvan och inte heller så gammal (16) och tyckte att nordsvenskar var så fina och såg framför mig att de var lugna och snälla (läs trög). Jag frågade henne om hon hade några hästar kvar att bli medryttare på och fick till svar att "Den enda som är ledig nu är hingsten". Panik fick jag, och jag hann bli mäktigt besviken. För inte kunde man rida en hingst, nej det gick ju inte! Såg för min inre syn en galen häst som stegrade sig, frustade och var helt ohanterlig. Så jag svarade Åsa med att "ja men det var ju synd". Åsa däremot tyckte bestämt att jag skulle komma och hälsa på henne och träffa Marsk, för han var hur fin som helst. Sagt och gjort, jag tog bussen ut till Stöcksjö och blev där mött av Åsa och Marsk och det var i princip kärlek vid första ögonkastet. Åsa slängde åt mig grimskaftet och jag fick leda denne mäktige nordsvenske brukshingst tillbaka till stallet. Vild och galen, tror ni? Nej han gick som en gammal ko bredvid mig, dock i ett tempo så jag fick småspringa bredvid honom.

Från den dagen var det vi två. Jag blev hans medryttare två dagar i veckan och de första månaderna var rent ut sagt förjävliga. Han var hemsk mot mig. Tryckte upp mig mot boxväggen, trampade mig med flit på fötterna, högg efter mig när jag sadlade, vägrade i sten att gå framåt, stegrade sig på vägen från hagen och så vidare. Jag grät när jag kom hem men jag vågade inte ringa Åsa och säga att jag inte ville fortsätta. Skam den som ger sig och jag började säga ifrån och blev mer tydlig med honom om hur jag ville vår relation skulle bli. Jag läste böcker. Och sakta med säkert så slutade han. Men jag vet än i dag att det inte var så att han gav sig, snarare att han accepterade mig. Och när vi hade nått någon form av ömsesidigt förtroende blev han en fantastisk häst. Han var en oerhört speciell individ och jag som trodde nordsvenskar var tröga fick äta upp det. Han hade mycket egen vilja och var mycket påhittig, men samtidigt den snällaste hästen jag kunde tänka mig. Han lärde mig allt jag kan i dag och det med stort tålamod. Han var en fantastisk körhäst också och drog allt du satte bakom honom.

Vi fick några fina, underbara, fantastiska år tillsammans. Tyvärr för min egen del flyttade Åsa sin verksamhet till Hössjö och det blev svårare för mig att ta mig dit då jag inte hade bil och buss var lite svårt. Men jag fortsatte och rida sporadiskt. Eftersom Marsk användes som avelshingst fribetäckte han ston. Ett ödesår blev det sista året han gick i avel (jag tror det var sista året). Han blev under en betäckning illa sparkad av ett sto som inte var helt med på noterna och blev halt. Då var han dryga 20 år gammal togs beslutet att skulle få vila och se om det gick över. Annars skulle han få vandra vidare till den gröna ängarna. Han fick månader med vila men ingenting hjälpte. Så då kom dagen, när han skulle avlivas. Det var en sorgens dag och jag var helt förkrossad. Jag var inte där dagen det hände, det orkade jag inte med.

Eftersom jag visste att det sista stoet som betäcktes var dräktigt sa jag lite på skoj till Åsa att "om det blir ett hingstföl, mörkbrun utan tecken, med mjöldoppad mule och grått runt ögonen, då är han min." Jag tyckte att jag hade oddsen på min sida eftersom av de sex tidigare fölen var den ingen som hade sett ut så. Den 19 juni 2008 fick jag ett meddelande tidigt på morgongen av Åsa där det stod att ett litet hingstföl var fött. Det skulle bli mörkbrunt med mjöldoppad mule och grått runt ögonen. Inga tecken. Han skulle heta Harsk.

Spännande!

Inte för jag vet om någon kommer att läsa, men jag tänker iaf försöka komma igång med lite bloggande. Kommer mest troligt att handla om min häst och mina hundar då det är det mitt liv kretsar mest runt just nu.