Harsk, hur gick det till?

Harsk, min älskade pålle, är varken inkörd eller inriden. Dock är han insutten, både i ridning och i körning. Det vi har hållit på med mest är tömkörning. När jag köpte Harsk i maj 2009 var han 11 månader gammmal och nykastrerad. Han var inte särskilt mycket hanterad utan uppvuxen på lösdrift. Han hade blivit ledd i grimma och grimskaft några gånger och lite daglig hantering men inte mer än så.

Min erfarenhet av unghästar var då lika med noll. Hur kom jag då på att jag skulle köpa en unghäst? Ja du än i dag så undrar jag hur det gick till. Men det hela började väl egentligen redan runt 2001  (kommer inte ens ihåg när det var men det var i alla fall i februari när jag gick tvåan på gymnasiet vilken rimligen borde bli 2001 eftersom jag började gymnasiet 2000) när jag efter några års uppehåll kände att jag ville återuppta ridningen. Kollade runt lite och till slut såg jag den, annonsen om medryttare till nordsvenska brukshästar. I och med att jag svarade på den annonsen förändrades mitt liv på ett sätt jag aldrig hade kunnat ana. Och frågan är, om jag hade vetat då vad jag vet idag, hade jag då svarat på annonsen?

Marsk (W)

Jag ringde upp Åsa, som var den som satte ut annonsen. På den tiden var jag inte särskilt hästvan och inte heller så gammal (16) och tyckte att nordsvenskar var så fina och såg framför mig att de var lugna och snälla (läs trög). Jag frågade henne om hon hade några hästar kvar att bli medryttare på och fick till svar att "Den enda som är ledig nu är hingsten". Panik fick jag, och jag hann bli mäktigt besviken. För inte kunde man rida en hingst, nej det gick ju inte! Såg för min inre syn en galen häst som stegrade sig, frustade och var helt ohanterlig. Så jag svarade Åsa med att "ja men det var ju synd". Åsa däremot tyckte bestämt att jag skulle komma och hälsa på henne och träffa Marsk, för han var hur fin som helst. Sagt och gjort, jag tog bussen ut till Stöcksjö och blev där mött av Åsa och Marsk och det var i princip kärlek vid första ögonkastet. Åsa slängde åt mig grimskaftet och jag fick leda denne mäktige nordsvenske brukshingst tillbaka till stallet. Vild och galen, tror ni? Nej han gick som en gammal ko bredvid mig, dock i ett tempo så jag fick småspringa bredvid honom.

Från den dagen var det vi två. Jag blev hans medryttare två dagar i veckan och de första månaderna var rent ut sagt förjävliga. Han var hemsk mot mig. Tryckte upp mig mot boxväggen, trampade mig med flit på fötterna, högg efter mig när jag sadlade, vägrade i sten att gå framåt, stegrade sig på vägen från hagen och så vidare. Jag grät när jag kom hem men jag vågade inte ringa Åsa och säga att jag inte ville fortsätta. Skam den som ger sig och jag började säga ifrån och blev mer tydlig med honom om hur jag ville vår relation skulle bli. Jag läste böcker. Och sakta med säkert så slutade han. Men jag vet än i dag att det inte var så att han gav sig, snarare att han accepterade mig. Och när vi hade nått någon form av ömsesidigt förtroende blev han en fantastisk häst. Han var en oerhört speciell individ och jag som trodde nordsvenskar var tröga fick äta upp det. Han hade mycket egen vilja och var mycket påhittig, men samtidigt den snällaste hästen jag kunde tänka mig. Han lärde mig allt jag kan i dag och det med stort tålamod. Han var en fantastisk körhäst också och drog allt du satte bakom honom.

Vi fick några fina, underbara, fantastiska år tillsammans. Tyvärr för min egen del flyttade Åsa sin verksamhet till Hössjö och det blev svårare för mig att ta mig dit då jag inte hade bil och buss var lite svårt. Men jag fortsatte och rida sporadiskt. Eftersom Marsk användes som avelshingst fribetäckte han ston. Ett ödesår blev det sista året han gick i avel (jag tror det var sista året). Han blev under en betäckning illa sparkad av ett sto som inte var helt med på noterna och blev halt. Då var han dryga 20 år gammal togs beslutet att skulle få vila och se om det gick över. Annars skulle han få vandra vidare till den gröna ängarna. Han fick månader med vila men ingenting hjälpte. Så då kom dagen, när han skulle avlivas. Det var en sorgens dag och jag var helt förkrossad. Jag var inte där dagen det hände, det orkade jag inte med.

Eftersom jag visste att det sista stoet som betäcktes var dräktigt sa jag lite på skoj till Åsa att "om det blir ett hingstföl, mörkbrun utan tecken, med mjöldoppad mule och grått runt ögonen, då är han min." Jag tyckte att jag hade oddsen på min sida eftersom av de sex tidigare fölen var den ingen som hade sett ut så. Den 19 juni 2008 fick jag ett meddelande tidigt på morgongen av Åsa där det stod att ett litet hingstföl var fött. Det skulle bli mörkbrunt med mjöldoppad mule och grått runt ögonen. Inga tecken. Han skulle heta Harsk.