Jag tycker det känns lite kusligt faktiskt. De senaste veckorna har jag hört talas om alldeles för många hästar som har haft kolik. Harsk var lite risig i förra veckan, men igårkväll drabbade det vårt stall på riktigt. Tyvärr med en riktigt tråkig utgång - avlivning. Finaste Kingen blev under natten jättedålig och trots digra veterinärinsatser gick han inte att rädda. Tarmvred.
På sätt och vis får vi väl skylla oss själva, men jag tycker trots allt att det är ytterst beklämmande att närmaste veterinärklinik (för oss här i Umeå ) som gör buköppningar är Uppsala. Det är cirka 60 mil. Det är en helt orimlig sträcka när man har så sjuka djur. Det finns otrolig många hästar i trakterna, visst borde det löna sig att ha resurserna för att klara av buköppningar här i Umeå?
I vilket fall kändes det väldigt vemodigt att åka till stallet. Det var tomt i boxen och ute vid knuten låg hans vintertäcke lite översnöat. Jag ville inte röra det, men får kanske ta in det imorgon om ingen annan hunnit före. Ikväll har jag tänt ett litet ljus för honom och jag hoppas att han njuter ordentligt på de evigt gröna ängarna.
Är livrädd för kolik. Och för allt som kan hända med ens häst hur försiktig man än är. Försöker att inte tänka på sådant men det finns alltid i bakhuvudet som en gnagande oro. Min häst är ju mitt allt.
SvaraRadera